lennybruce

idag träffade jag min morfar.
eller rättare sagt, jag var ute och gick med hundarna förbi hans hus.
enda sedan jag var där första gången jag har tyckt om min morfars hus, det innefattar en stor trädgård med en mysig liten stuga.
det känns så avslappnat på något vis, nästan som när man var en liten flicka omedveten om allt det stora utanför.
jag gick nog lite i min egen värld för helt plötsligt hör jag något bakom mig: morfar.
han hade inte sett mig där han gick med sin cykel och pantpåsarna och jag vet faktiskt inte ens om han skulle känna igen mig, så jag la benen på ryggen och sprang tills jag var tvungen att stanna för att ena hunden skulle spy.
det var uppförsbacke.

egentligen är jag nog fortfarande bara en liten flicka.
jag gillar det inte.