14
helt plötslig fick jag känslan av jag var sexton igen. känna sig otillräcklig, bli äcklad av att tänka på att andra människor måste stå ut med mig. jag saknar p. han måste helt enkelt stå ut med mig, och jag lider med honom. förlåt mig.
det är så orättvist. jag satte mig ner och skrev brev till dig förut, ett brev jag vet du aldrig kommer röra på det sättet jag vill att du ska göra, men samtidigt vet jag att du läste vartenda ord i samma ögonblick bläcket fastnade på pappret.
det är sig inte likt utan dig. att se alla människor som stod nära dig försöka gå vidare, men istället är det bara smärtan som visar sig. de stöttar varandra, finns där, men det är tomt. du fattas. jag vet att du inte vill att det ska vara ledsna, utan att de ska minnas det fina istället. men det är svårt. det är så sjukt jävla banalt och äckligt utan dig och din värme.
fan.
nu ska jag typ...röka eller nåt.
det är så orättvist. jag satte mig ner och skrev brev till dig förut, ett brev jag vet du aldrig kommer röra på det sättet jag vill att du ska göra, men samtidigt vet jag att du läste vartenda ord i samma ögonblick bläcket fastnade på pappret.
det är sig inte likt utan dig. att se alla människor som stod nära dig försöka gå vidare, men istället är det bara smärtan som visar sig. de stöttar varandra, finns där, men det är tomt. du fattas. jag vet att du inte vill att det ska vara ledsna, utan att de ska minnas det fina istället. men det är svårt. det är så sjukt jävla banalt och äckligt utan dig och din värme.
fan.
nu ska jag typ...röka eller nåt.
Kommentarer
Trackback
